Renault Clio

Vad recensenterna är överens om

Testerna är eniga om att femte generationens Clio är ett tydligt kliv upp från föregångaren, framför allt i kupén: förarmiljön beskrivs som påkostad och genomtänkt, med bra sittposition och ratt som går att ställa in ordentligt. Bagageutrymmet lyfts återkommande som ett av de största i klassen. Både bensinmotorerna och hybriden får beröm för låg förbrukning. Kritiken samlas kring trång baksits, en fast fjädring på de större fälgarna, en hybrid som kostar märkbart mer och som svarar trögt på gaspådrag och en manuell växellåda som känns klumpig. Flera tester beskriver den som mogen och duglig snarare än rolig – kompetensen är hög, men den gamla Clio-charmen saknas.

Vad recensenterna är överens om

Testerna är eniga om att fjärde generationens Clio var ett tydligt lyft från föregångaren: snyggare form, mer plats och en avvägning mellan fjädringskomfort och väghållning som återkommer som beröm i nästan varje test. De små turbomotorerna beskrivs genomgående som pigga nog i vardagen och snåla, även om ingen kallar bilen snabb. Kritiken samlas kring materialkänslan i kupén, en styrning som säger lite, den tröga dubbelkopplingslådan och usel sikt bakåt. Sporttalangerna i RS-versionerna får beröm för grepp och fart, men flera tester tycker att den tappat skärpan mot tidigare Clio RS.

Vad recensenterna är överens om

Testerna är överens om att Clio III var ovanligt stor för sin klass. Det är just utrymmet, komforten och krocksäkerheten som återkommer som modellens starkaste kort. Den lilla dieseln lyfts genomgående som snål och billig att rulla med. Kritiken samlas kring elservostyrningen som känns konstig och död, elstrul och en byggkvalitet som inte håller hela vägen. Renaultsport-varianterna bedöms i praktiken som en egen bil: där handlar omdömena om chassi, högvarvig motor och körglädje snarare än om vardagsnytta.

Vad recensenterna är överens om

Testerna beskriver Clio II som en snygg och välutrustad småbil som känns större och mer solid än föregångaren, med låga driftskostnader i de enkla motorvarianterna. Återkommande hyllas de heta Renaultsport-versionerna 172 och 182 som riktigt roliga förarbilar, medan V6:an lyfts fram som ett spektakulärt men opraktiskt särfall. Kritiken samlas kring byggkvalitet och tillförlitlighet, där Renault gång på gång hamnar långt ner i brittiska garanti- och ägarundersökningar. Flera tester påpekar också att den vanliga Clion inte är lika kul att köra som de bästa konkurrenterna. Utrustningsnivåerna är dessutom svåra att hålla reda på.