BMW 1-serien

Vad recensenterna är överens om

Testerna är samstämmiga om att fyrans 1-serie är en liten bil som känns stor på kvalitet: kupén hyllas nästan genomgående för material och passform. Skärmarna räknas till det bästa i klassen även i de billigare versionerna. Kördynamiken är det andra stora plusset – bilen svänger villigt och har gott om grepp. Flera testare menar att den är roligare än de flesta konkurrenterna i premiumsegmentet. Kritiken samlas kring trång baksits och litet bagageutrymme, en stel fjädring som märks i låg fart, för många funktioner instoppade i pekskärmen och en smal motorpalett utan diesel eller laddhybrid. Bilden som växer fram är en hatchback som säljs på känsla och körglädje snarare än på praktiska mått.

Vad recensenterna är överens om

Testerna är i stort överens om att övergången till framhjulsdrift inte blev den katastrof många väntade sig: bilen styr precist, ligger stabilt och har fått betydligt mer plats bak och i bagageutrymmet än den bakhjulsdrivna föregångaren. Interiören lyfts genomgående som det starkaste kortet, med gedigna material och ett dubbelskärmssystem som är lätt att hitta i. Samtidigt återkommer känslan av att bilen tappat något: den är dugligare men mer anonym och de snabba varianterna beskrivs som effektiva snarare än roliga. Kritiken samlas kring det stela åket i M Sport, vägbuller i högre fart, snål instegsutrustning och ett yttre som delar åsikter.

Vad recensenterna är överens om

Underlaget är tunt – tre tester, alla från samma håll – men de pekar i samma riktning. Bilden som växer fram är en liten bil som är byggd för att köras. Väghållningen får beröm oavsett motor. Den bakhjulsdrivna balansen lyfts fram som något som skiljer 1-serien från konkurrenterna i klassen. Starkast intryck gör den sexcylindriga M140i, som beskrivs som snabb och elastisk i den lilla karossen. Kritiken samlas nästan uteslutande kring komforten, där fjädringen upplevs som hård över ojämn asfalt.

Vad recensenterna är överens om

Testerna beskriver en liten premiumhatchback som gick sin egen väg med bakhjulsdrift. De är eniga om vad det kostade: plats. Nästan alla lyfter drivlinorna som styrkan – dieslarna drar bra från låga varv och håller nere förbrukningen, medan de sexcylindriga M135i och M140i återkommande hyllas som snabba, mjuka i gången och roliga att köra. Kritiken samlas kring den trånga baksitsen, ett bagageutrymme som är mindre än konkurrenternas, en stram fjädring och en kupé som inte riktigt når upp till de dyraste rivalerna i material. Flera tester pekar också ut att styrningen säger lite om vad framhjulen gör, trots bakhjulsdriftens löften. Bilden som växer fram är en förarorienterad bil som fungerar bäst för den som sitter fram.

Vad recensenterna är överens om

Testerna är samstämmiga om att 1-serien körs bättre än allt annat i klassen. Bakhjulsdriften, den snabba styrningen och den gedigna känslan i kupén återkommer som modellens starkaste kort, oavsett om det gäller halvkombi, coupé eller cabriolet. Lika enigt är omdömet om baksidan: baksätet är trångt, bagageutrymmet litet och fjädringen stel över dålig asfalt. Flera tester landar i att man betalar ett premium för märket och körglädjen snarare än för utrymmet och att billigare versioner var snålt utrustade från början. Bilden som växer fram är en förarbil i litet format, inte en praktisk familjebil.