Bästa bilarna under 100 000 kr

Driftskostnaden är rimlig, men vissa motorer, som 1.2 TSI, har rapporterade kamkedjeproblem.

Golf VII framstår i testerna som mätstocken i klassen: en familjebil som gör nästan allt bra utan att göra något illa. Genomgående lyfts kupékvaliteten, den mjuka gången och den breda motorpaletten där även små bensinmotorer räcker långt. Kombin och SV får beröm för lastutrymmet, medan GTI och R beskrivs som snabba bilar som fortfarande går att leva med varje dag. Kritiken samlas kring priset jämfört med tekniskt närbesläktade konkurrenter, ett trögt multimediasystem, DSG-lådans tvekan i låg fart och en tillförlitlighet som flera bedömare kallar ojämn.

• +Styrka:

  Kombin sväljer mycket och har ett fyrkantigt, användbart lastutrymme, även om Octavia tar mer.

• −Svaghet:

  DSG-lådan tvekar från stillastående. Den torrlamellade sjuväxlade varianten pekas ut som den känsligare.

• −Svaghet:

  Tillförlitligheten beskrivs som ojämn för generationen som helhet.

• −Svaghet:

  e-Golf är tyst och snabb i stan, men räckvidden ligger under det som konkurrenterna erbjöd redan då.

Där testerna går isär: Kring GTI går testerna isär. Vissa ger full pott och kallar den den bästa kompromissen i klassen, andra tycker att den saknar rå hetta och känns tam bredvid Focus RS och Civic Type R. Även komforten delar leden: standardfjädringen hyllas som mjuk och följsam, medan sportchassi och stora fälgar beskrivs som hackiga på dålig asfalt.

Den är populär på andrahandsmarknaden och erbjuder ofta farthållare och klimatanläggning som standard.

Testerna är samstämmiga om att Scout i grunden är en Octavia kombi med 30 mm högre markfrigång, fyrhjulsdrift och plastskydd runt hjulhusen. De är också eniga om att den behåller kombins största styrka: utrymmet. Lastkapaciteten, baksätesplatsen och den generösa standardutrustningen återkommer i nästan varje test, liksom att den är tystgående och avspänd i motorvägsfart. Fyrhjulsdriften beskrivs som verkligt användbar på grus, lera och lösa underlag, inte bara som en dekoration. Kritiken samlas kring att bilen är tråkig att köra, att styrningen säger lite, att dubbelkopplingslådan tvekar när du trycker på från stillastående och att prislappen ligger tydligt över en vanlig Octavia kombi.

• +Styrka:

  Låg ljudnivå och lugn gång i motorvägsfart, motorerna hörs mest när man tvingar upp varvet.

• +Styrka:

  Rikt utrustad från fabrik och gedigen hopfogning i kupén, även om formen är sober och plasterna nedtill är hårda.

• −Svaghet:

  Kostar klart mer än en vanlig Octavia kombi. Urvalet av motorer och växellådor är litet.

Där testerna går isär: Fjädringen delar testerna. En del beskriver Scout som mjukare och lugnare än vanliga kombin tack vare den högre frigången, andra tycker att den studsar och blir stötig över tvärgående ojämnheter i låg fart. Även kupékvaliteten bedöms olika: vissa kallar den påkostad och nära konkurrenterna ett snäpp upp, andra tycker att materialen längre ner drar ner intrycket.

Utrustningen varierar mycket mellan Trend och Titanium, där Titanium ofta har navigator och tvåzons klimatanläggning.

Testerna är i stort sett eniga om att kombin kör lika bra som halvkombin: den svänger villigt, styr precist och känns stabil i motorvägsfart utan att bli obekväm. Motorprogrammet lyfts fram som brett, med små turbobensinare och diesel som passar olika behov. Utrustningsnivån anses generös i förhållande till priset. Kritiken samlas kring ett lastutrymme som är mindre än hos de tyska och tjeckiska konkurrenterna, en kupé med genomsnittliga material och en fjädring som blir stel på stora fälgar. Efter ansiktslyftet 2014 är recensenterna märkbart mer positiva till förarmiljön, framför allt tack vare pekskärmen som ersatte knappraderna.

• +Styrka:

  Brett motorutbud, från 1,0-liters trecylindrig bensin till diesel för långkörning.

• −Svaghet:

  Kupén känns tunn på materialsidan. De tidiga årsmodellernas mittkonsol är full av småknappar.

• −Svaghet:

  Stela stötdämpare på de större fälgarna gör att bilen studsar över tvärgående ojämnheter.

Där testerna går isär: Fjädringen bedöms olika. En del tester beskriver gången som mogen och avspänd, andra tycker att den är påtagligt fast. Skillnaden verkar till stor del hänga på fälgstorlek och utrustningsnivå. Testerna är också oense om körglädjen: vissa kallar väghållningen klassbäst, andra menar att de senare årsmodellerna tappat en del av den skärpa tidigare Focus-generationer hade.

Den har standardutrustning som autobroms och 7-tums pekskärm, men rostskyddet är medelmåttigt.

Testerna är i stort överens: den tredje generationens Mazda 3 är en av de roligare familjebilarna i klassen att köra, med en styrning som ger tydlig kontakt med framhjulen och en kaross som känns lätt på foten i kurvor. Formen och kupén lyfts fram i nästan varje test – materialval, passform och reglage upplevs som dyrare än prislappen antyder. Kritiken samlas kring en trång baksits, ett bagageutrymme som bara är medelstort, mycket däck- och vindljud i högre fart samt sugmotorer som måste varvas för att leverera. Fjädringen beskrivs genomgående som fast, vilket flera tester tycker märks tydligast på dåligt underlag i stadsfart. Bränsleförbrukningen får beröm över hela linjen, både för bensin- och dieselversionerna.

• +Styrka:

  Låg förbrukning i verklig körning, ofta strax över 6 liter per mil vid blandad landsvägskörning.

• −Svaghet:

  De sugmotoriserade bensinmotorerna är svaga på låga varv och kräver att man varvar dem för att det ska hända något.

• −Svaghet:

  Fast fjädring som hackar över tvärgående ojämnheter i låg fart.

Där testerna går isär: Bilden av körglädjen är inte helt enig. Merparten av testerna beskriver bilen som ett av klassens mer engagerande alternativ, medan enstaka röster tycker att konkurrenterna är roligare och att den fasta fjädringen kostar mer i komfort än den ger i precision. Dieseln delar också åsikterna: dragkraften från låga varv hyllas, men den kritiseras för att bli andfådd högt upp i varvregistret och för att bara erbjudas i dyra utrustningsnivåer.

Bagageutrymmet är på hela 477 liter, och standardutrustning inkluderar bland annat farthållare redan från Comfort-nivån.

Testerna beskriver nionde generationens Civic som en familjebil som övertygar med förnuft snarare än körglädje. Det som lyfts genomgående är den ovanligt smarta lastförmågan, den låga förbrukningen med 1.6-dieseln och ett rykte om få fel. Kritiken samlas kring den röriga instrumentpanelen, knapp takhöjd i baksätet, en styrning som säger lite och nypriser som låg över konkurrenternas. Type R behandlas som ett eget kapitel: testerna är eniga om att den är brutalt snabb och har enormt grepp, men lika eniga om att fjädringen och stolarna gör den jobbig i vardagen.

• +Styrka:

  Byggkvalitet och driftsäkerhet får beröm rakt igenom. Passform och materialkänsla framhålls som ett steg upp från föregångaren.

• −Svaghet:

  Takhöjden bak är knapp på grund av det sluttande taket. Långa passagerare sitter trångt.

• −Svaghet:

  Styrningen ger lite återkoppling från framhjulen. Testerna tycker att den inte håller chassits klass, inte ens i Type R.

Där testerna går isär: Komforten delar testerna. Flera beskriver bilen som tystgående och välavvägd i fjädringen, medan andra tycker att den släpper in för mycket väg- och motorljud och att gången är stumpen över ojämnheter. Också de aktiva dämparna i Tourer bedöms olika: en del ser dem som en genomtänkt finess, andra menar att skillnaden mellan lägena knappt märks.

Den har fem Euro NCAP-stjärnor och ofta utrustning som backkamera och farthållare i utrustningsnivån Zen.

Testerna är eniga om att fjärde generationens Clio var ett tydligt lyft från föregångaren: snyggare form, mer plats och en avvägning mellan fjädringskomfort och väghållning som återkommer som beröm i nästan varje test. De små turbomotorerna beskrivs genomgående som pigga nog i vardagen och snåla, även om ingen kallar bilen snabb. Kritiken samlas kring materialkänslan i kupén, en styrning som säger lite, den tröga dubbelkopplingslådan och usel sikt bakåt. Sporttalangerna i RS-versionerna får beröm för grepp och fart, men flera tester tycker att den tappat skärpan mot tidigare Clio RS.

• +Styrka:

  De små turbobensinarna drar lite och orkar med omkörningar, men prestandan är blygsam och bilen är seg från start.

• −Svaghet:

  Tjocka bakre takstolpar och små rutor gör backning och korsningar besvärliga.

• −Svaghet:

  Styrningen är lätt och ger lite besked om vad framhjulen gör i de vanliga versionerna.

Där testerna går isär: Störst oenighet gäller RS 200. Vissa tester ser den fortfarande som den roligaste i klassen med grepp, fart och en fjädring som fungerar på väg, medan andra tycker att den tappat precisionen och nerven mot företrädaren och att avsaknaden av manuell låda förstör känslan. Också utrymmet bak bedöms olika: några beskriver god plats för fyra vuxna, andra klagar på trång takhöjd och dålig plats i baksätet.

Den har låga servicekostnader och förbrukar cirka 0,45–0,6 l/mil beroende på motor.

Testerna är eniga om att andra generationens Cee'd tog Kia från budgetalternativ till en bil som mäter sig med Golf och Focus på riktigt. Återkommande beröm gäller rymligheten, den generösa standardutrustningen, byggkvaliteten och den långa fabriksgarantin. Kritiken samlas kring körglädjen: styrningen beskrivs som livlös, konkurrenterna är roligare att köra och flera motorer känns svaga. Kring GT-versionerna är bilden att de ser snabba ut och är bekväma nog för vardagen, men saknar den skärpa och det temperament som Golf GTI, Focus ST och Leon Cupra bjuder på.

• +Styrka:

  Mjuk och stadig gång, komforten prioriteras framför skärpa i kurvorna.

• +Styrka:

  Gedigen känsla i kupén i de högre nivåerna, med mjuka material och prydliga instrument. Enklare utföranden är kargare.

• −Svaghet:

  GT-modellerna är långsammare och tar mer bränsle än sina direkta motståndare.

Där testerna går isär: Om GT-versionerna går testerna isär. En del tycker att den omarbetade fjädringen och styrningen efter 2015 ger en genuint underhållande bil för pengarna, medan andra menar att den saknar karaktär och aldrig kommer i närheten av de etablerade varmluckorna. Även facelift-modellens trecylindriga 1,0-turbomotor bedöms olika: några lyfter den som ett smart val, andra nämner den knappt.

Modellen är känd för god driftsäkerhet, men T3-bensinaren kan dra upp kostnader med kamremsbyte vid 18 000 mil.

Testerna är överens om att V40 är en snygg och gedigen premiumhatchback som satsar på komfort och säkerhet snarare än körglädje. Kupén får beröm i nästan varje test för design, materialkänsla och ovanligt bekväma stolar. Säkerhetsutrustningen beskrivs genomgående som modellens starkaste kort. Kritiken samlas kring det trånga utrymmet bakåt, ett litet bagageutrymme, ett multimediasystem som kändes åldrat redan under bilens livstid och en styrning som säger lite om vad framhjulen gör. Flera tester landar i att den är behaglig att färdas i men aldrig rolig att köra. De påpekar också att välutrustade exemplar kostade mycket i förhållande till vad de erbjöd.

• +Styrka:

  Tystgående i motorvägsfart, både vind- och motorljud hålls nere.

• +Styrka:

  Dieslarna drar lite, särskilt de senare Drive-E-motorerna. Flera tester noterar att motorerna tvekar när du trycker på från låga varv.

• −Svaghet:

  Styrningen är känslolös och bilen bjuder sällan in till att köra fort, trots Ford Focus-baserat chassi.

Där testerna går isär: Fjädringen delar testerna. En del beskriver en mjuk gång som filtrerar bort dåligt underlag väl, andra tycker att den är ovanligt stel för att vara en Volvo. Cross Country-versionen splittrar också: flera tester ser den som en trovärdig, något bekvämare crossover, medan andra menar att den bara är en högre ställd V40 som kostar för mycket.

Flera versioner har backkamera och klimatanläggning som standard.

Testerna är samstämmiga om att andra generationens i30 är en välbyggd och lättkörd familjebil som ger mycket utrustning för pengarna, med gott om plats för både passagerare och packning. Komforten återkommer som styrka: fjädringen tar hand om ojämnheter och dieslarna beskrivs som sparsamma och mjuka i gången. Kritiken samlas kring körglädjen, med en styrning som säger lite om greppet, svaga bensinmotorer och tydligt vägbuller i fart. Flera tester konstaterar rakt ut att en Ford Focus är roligare att köra och att multimediasystemet var enkelt och omodernt redan när bilen var ny. Bilden som växer fram är en bekväm och prisvärd transport snarare än något för den som vill ha kontakt med vägen.

Där testerna går isär: Sportvarianterna delar recensenterna. De australiska SR-versionerna med lokalt avstämd fjädring får beröm för stabil kurvtagning och blir kallade riktigt roliga att köra, medan de europeiska testerna av 1.6 Turbo tycker att den är för mjuk och för långsam för att räknas som en varmhatt – konkurrenterna är snabbare. Några ser den mjukare avstämningen som en fördel för familjebruk i stället för en brist.

Hybridversionen drar omkring 0,39 l/mil blandad körning och modellen har ofta backkamera som standard.

Testerna är rörande eniga: Auris II är den förnuftiga familjebilen som fungerar utan krångel, men som aldrig får pulsen att stiga. Nästan varje test lyfter tillförlitligheten, den låga driftskostnaden och att bilen känns solitt sammanskruvad, med hybriden som den ekonomiskt starkaste varianten. Kritiken samlas kring en trist kupé, en körupplevelse utan engagemang och en CVT-låda som ljudar högt när man begär fart. Flera tester påpekar att konkurrenter som Focus och Golf är roligare att köra och känns mer påkostade inuti. Bilden som växer fram är en bil för den som vill komma fram billigt och tryggt, inte för den som vill ha något av körningen.

• +Styrka:

  Mjuk i gången och tystgående i motorvägsfart, en avspänd långfärdsbil.

• +Styrka:

  Touring Sports har stort bagageutrymme med låg lastkant och smarta lösningar för att fälla baksätet.

• −Svaghet:

  Kupén är mörk och trist, med material som flera tester tycker känns billigare än i Golf och Focus.

Där testerna går isär: Utrymmet i baksätet delar testerna: några kallar kupén rymlig, medan andra tycker att benutrymmet bak är knappt jämfört med konkurrenterna. Om själva väghållningen finns också en spricka – de flesta beskriver den som duglig men själlös, medan enstaka tester tvärtom berömmer balansen mellan fjädringskomfort och kurvtagning, särskilt på kombin och efter uppdateringen 2015.