Bästa suv:ar under 100 000 kr

Den delar många komponenter med andra VW‑koncernbilar, vilket håller service och reservdelar prisvärda, och 4x4‑versionerna är kompetenta i vinterväglag. Nackdelarna är äldre säkerhetselektronik och att vissa drivlinor kräver noggrann koll på servicehistoriken.

Testerna är i stort eniga: Yeti är en liten SUV som kör mer som en högbyggd halvkombi än som ett terrängfordon och det räknas som en förtjänst. Golf-tekniken märks i att den känns stabil och förutsägbar, med precis styrning och lite kaross som rör sig i kurvorna. Den lådiga formen ger ovanligt bra plats i höjd och en fyrkantig, användbar lastdel och de individuella baksätena kan både fällas och lyftas ur. Kritiken samlas kring en fjädring som hackar på dåligt underlag, mycket vind- och vägljud i motorvägsfart, hårda plaster i kupén och tunga, krångliga baksäten. Flera tester noterar också kända motor- och elektronikfel på äldre exemplar.

• +Styrka:

  Dieslarna drar lite, med 1.6 TDI som snålaste valet. Driftskostnaderna beskrivs som låga.

• +Styrka:

  Fyrhjulsdriften ger verklig framkomlighet på grus och snö, mer än de flesta konkurrenterna i klassen klarar.

• −Svaghet:

  Vind- och vägljud stiger tydligt i motorvägsfart.

• −Svaghet:

  Hårda plaster längre ner i kupén. Inredningen kändes redan mot slutet daterad.

Där testerna går isär: Bagageutrymmet delar testerna. Några kallar Yeti mycket praktisk och lyfter den kvadratiska lastdelen, andra tycker att volymen är i underkant för klassen. Även utseendet skiljer: originalets egensinniga formar hyllas av flera, medan ansiktslyftet från 2013 av vissa beskrivs som snyggare och mer sofistikerat och av andra som tråkigare.

• Kontrollera Haldex‑service var 3:e år/45–60 000 km; testa att bakhjulen driver på halt underlag (svag pump/igensatt filter ger bara framhjulsdrift).
• 2.0 TDI: lyssna efter skrammel från dubbelmassasvänghjul och kolla EGR/DPF‑historik (freventa regenereringar, varningslampor, sotlukt).
• Panoramaglastak: knarr, läckage och kärvande solskyddsmekanism kan bli dyrt; inspektera dräneringar och provkör i regn om möjligt.
• Halogenstrålkastare kan vara svaga; kontrollera reflektorer och överväg bil med bi‑xenon om mycket landsvägskörning.
• Framvagn: länkarmbussningar och hjullager kan ge klonk/knorr; kolla spel och däckslitagebild vid provkörning.
• AC‑kondensor utsatt för stenskott; säkerställ kall luft och visuell kontroll för korrosionsskador.
• Rostkontroll: se över bakluckans nederkant, dörrfalsar och bakre subframe/infästningar; extra underredsbehandling är en fördel.
• Hög dragvagnsanvändning kan ha slitit på koppling/DMF (manuell) eller DSG; leta efter kvitton på större drivlinejobb.

Välj motor noga: 1.5/1.6 dCi är snåla och trevliga på långfärd, medan 1.2 DIG-T kan ha kända kedje- och oljeförbrukningsproblem. Säkerheten är stark med 5 Euro NCAP-stjärnor och många exemplar har AEB och andra förarstöd. Satsa på exemplar med komplett servicehistorik och kontrollera underredet för ytrost innan köp.

Testerna beskriver samstämmigt Qashqai II som en familje-SUV som gör det mesta lagom bra utan att sticka ut i någon riktning. Det som återkommer i nästan varje test är den rymliga kupén i förhållande till yttermåtten, den höga och lättöverskådliga sittpositionen, den generösa utrustningen och att bilen är tystgående och lugn i motorvägsfart. Kritiken samlas kring den slirande CVT-automaten, en stötig gång på dålig asfalt i de utrustningsnivåer som har stora fälgar, ett multimediasystem som låg efter konkurrenterna och ägarrapporterade kvalitetsfel. Flera recensenter är eniga om att bilen tilltalar den som vill ha praktisk vardagstransport snarare än körglädje och att den som begagnat köp ger mycket utrustning och plats för pengarna.

• +Styrka:

  Välutrustad redan från de enklare nivåerna, med säkerhetsutrustning som autobroms efter uppdateringen 2017–2018.

• −Svaghet:

  Multimediasystemet kändes omodernt redan under bilens livstid. Apple CarPlay och Android Auto kom först i de sista årsmodellerna.

• −Svaghet:

  Kvalitets- och tillförlitlighetsanmärkningar återkommer, både ägarrapporterade fel och småsaker i reglage och detaljer.

Där testerna går isär: Synen på kupékvaliteten skiljer sig tydligt. Vissa tester tycker att material och passform känns påkostade för klassen, andra kallar interiören billig och omodern med för mycket hårdplast. Bränsleförbrukningen delar också testerna: dieslarna får beröm för låg förbrukning, medan flera bensintester med automat noterar att den uppmätta siffran låg klart över den utlovade.

• Xtronic CVT: risk för judder och värmeproblem – kräv dokumenterat oljebyte (NS-3) och provkör från låg fart till motorvägsfart.
• Manuell låda: koppling/DMF kan vara slitet kring 12–18 000 mil – testa för slir i hög växel och lyssna efter skrammel vid frikoppling.
• Framvagn/bakvagn: topplagringar, bussningar och länkarmar kan ge klonk – kontrollera däckslitage och gör helst hjulinställning.
• Elektronik: elektrisk parkeringsbroms och backkamera kan krångla p.g.a. fukt; verifiera funktion flera gånger.
• AC-kondensor kan läcka – kontrollera att anläggningen kyler och lyssna efter kompressorinkoppling.
• Rost: bakre subframe, bromsledningar och underredets fästpunkter – budgetera för extra rostskydd och åtgärder vid anmärkning.

Den passar bäst i enklare bensin 0.9 TCe eller diesel 1.5 dCi med manuell låda, medan TCe 120 och EDC-automat kräver extra eftertanke. Säkerheten är god för sin tid, men aktiva förarstöd är begränsade på de tidiga årsmodellerna.

Testerna beskriver Captur som en Clio i högre skor: liten utanpå, förvånansvärt användbar inuti och lätt att leva med i stadstrafik. Den höga sittpositionen, den flyttbara baksitsen och den låga bränsletörsten i pappret återkommer som de starkaste argumenten, tillsammans med generös standardutrustning i de senare årsmodellerna. Kritiken samlas kring plastkvaliteten i kupén före ansiktslyftet 2017, svaga småmotorer, en trög dubbelkopplingslåda och trång baksits i höjd och benutrymme. Ingen recensent hävdar att den är rolig att köra – den gör jobbet utan att engagera.

• +Styrka:

  Väl utrustad i förhållande till priset, särskilt efter uppdateringen 2017.

• −Svaghet:

  Dubbelkopplingslådan tvekar från stillastående och byter långsamt.

• −Svaghet:

  Baksitsen tar slut i höjd och benutrymme när framstolarna är utdragna.

• −Svaghet:

  Kör tryggt och tystgående, men styrningen säger lite och bilen bjuder aldrig in till fart.

Där testerna går isär: Bränsleförbrukningen skiljer testerna. Flera lyfter låga driftskostnader och snåla motorer, medan de som mätt i verklig trafik tycker att förbrukningen ligger tydligt över det utlovade. Kvalitetsintrycket i kupén delar också lägret, där de som provat de senare årsmodellerna är märkbart mildare än de som testat de tidiga.

• Säkerställ kamremsbyte i tid på 1.5 dCi (ofta 6 år/120 000–160 000 km) inklusive vattenpump, annars pruta rejält.
• Kontrollera kupémattor och under mattorna för fukt; igensatta dräneringar vid vindrutan och dörrlister kan ge vatteninträngning.
• Lyssna efter klonk från framvagnen (länkarmar/styrled/fjäderbenslagring) och kolla ojämnt däckslitage.
• Granska underrede för ytrost på subframe/bromsrör och överväg kompletterande rostskydd.
• På dCi: kolla att bilen fått sträckkörningar; tecken på igensatt DPF/EGR (ojämn tomgång, varningslampor) kan bli kostsamma.
• R-Link/infortainment: testa bluetooth, navigator och backkamera; mjukvaruuppdatering kan krävas och kameror fallerar ibland.

Välj helst 2.0 TDCi 150 hk, manuell och framhjulsdrift för lägst förbrukning och enklare ägande. Bilar med full servicehistorik, dokumenterat Powershift- och kamremsunderhåll samt frisk underredesstatus är bäst i klassen.

Testerna är samstämmigt positiva till hur Kuga II kör. Den beskrivs gång på gång som ovanligt följsam för att vara en SUV, med precis styrning och liten kroppsrörelse i kurvorna – flera recensenter menar att den kör bättre än de flesta i klassen. Familjenyttan får också godkänt, med gott om plats fram och bak och ett bagageutrymme som växte tydligt mot föregångaren. Kritiken samlas kring en stel fjädring, en kupé där materialen inte känns särskilt påkostade utanför de dyraste utrustningsnivåerna, ett multimediasystem som låg efter konkurrenterna och tvivel kring hållbarheten på dieslarna och Powershift-automaten.

• +Styrka:

  Hög säkerhetsnivå med femstjärnigt Euro NCAP-resultat och generös utrustning även på lägre nivåer.

• −Svaghet:

  Multimediasystemet hängde inte med konkurrenterna. Före ansiktslyftet 2016 är instrumentpanelen full av småknappar.

• −Svaghet:

  Dieslarna drar lite, men flera tester varnar för svag driftsäkerhet. Powershift-automaten kräver oljebyte enligt intervall för att inte gå sönder.

Där testerna går isär: Automatlådan delar testerna: en del beskriver den som slö och bränsletörstig, andra tycker den arbetar mjukt ihop med turbomotorerna. Synen på utrymmet skiljer sig också – flera menar att baksits och bagage är gott och väl tillräckligt, medan andra påpekar att konkurrenterna erbjuder mer plats för pengarna. Om bilen känns påkostad eller inte beror i hög grad på vilken utrustningsnivå testet gällde.

• EcoBoost (1.6/1.5): bevaka kylvätskenivå, misstänk läckage/toppackningsproblem vid nivåfall eller söt lukt.
• Diesel och kortkörning: DPF/EGR-problem och tvångsregenereringar vid mest stadstrafik.
• Rost på bakre subframe, bromssköldar och bakluckekant – inspektera underredet noga.
• AWD: lyssna efter vinande PTU/diff och byt olja trots ”livstidsfyllning” i serviceboken.
• AC-kondensor kan läcka; svag kyla och oljefläckar i fronten är varningssignaler.
• SYNC/infotainment (APIM) kan hänga sig; kontrollera mjukvaruuppdateringar och funktion av kamera/sensorer.

Bästa värdet får du vanligtvis med 1.6 bensin (120 hk), manuell och 2WD; AllGrip är tryggt men ökar förbrukning och kostnader. Satsa gärna på högre utrustningsnivå med säkerhetspaketet (Radar Brake Support) för modernare förarstöd. Totalt sett ett prisvärt, robust val med låg vardagskostnad, men kontrollera rostskydd och utrustningsnivå noga.

Testerna beskriver Vitara IV som en enkel, lätthanterlig och praktisk liten SUV som håller ihop bra men känns allt äldre för varje år. Det som återkommer på pluskontot är den lätta ratten, den goda sikten, den boxiga karossens goda utnyttjande av utrymmet och 1,4-litersturbon Boosterjet, som får beröm i nästan varje test. Suzukis rykte om driftsäkerhet och den generösa standardutrustningen lyfts genomgående. Kritiken samlas kring hårda plaster och en interiör som stått still sedan 2015, ett segt multimediasystem och fullhybridens ryckiga växellåda. Flera av de senare testerna påpekar att bilen har åldrats i en klass där konkurrenterna förnyats snabbt.

• +Styrka:

  Allgrip fyrhjulsdrift finns som tillval, vilket få konkurrenter i klassen erbjuder.

• +Styrka:

  Gott rykte om hållbarhet. Testerna beskriver bilen som enkelt och robust byggd.

• −Svaghet:

  Fullhybriden med automatiserad manuell växellåda rycker vid växlingar och tvekar från stillastående.

Där testerna går isär: Prisvärdheten är den stora tvistefrågan. De tidigare testerna tycker att utrustningsnivån motiverar priset, medan flera senare tester menar att Vitara hamnat i samma prisklass som nyare och rymligare konkurrenter utan att hänga med. Testerna är också oense om utrymmet: några kallar kupén rymlig och praktisk, andra tycker att bagageutrymmet är i underkant.

• AllGrip: provkör i snäva svängar och i olika lägen (Auto/Snow/Sport) och känn efter vibrationer; se till att alla fyra däck är lika och jämnt slitna.
• 6-stegad automat: provkör varm – den ska växla mjukt utan slir/hunting; fråga om oljebyte även om den marknadsförts som ”lifetime”.
• Inspektera underredet noga: bakre axelbalk, länkarmar, tankband och bromsrör för rost; kolla även domkraftsfästen och innerskärmar.
• Testa infotainmentsystemet för lagg/omstarter och koppling mot Bluetooth; uppdaterad mjukvara är ett plus.
• Kontrollera servicebok (12 mån/15 000 km) och byt alla vätskor/filtrering i tid, inklusive bromsvätska och kylvätska.
• Kolla strålkastarnas skick/prestanda och budgetera för bättre lampor eller uppgradering om du kör mycket i mörker.

Den är mest problemfri med 1.6 bensin (HR16DE) och manuell låda, medan 1.2 DIG‑T och Xtronic CVT kräver noggrann kontroll av historik. Säkerheten är godkänd men ålderstigen och saknar autobroms, vilket gör att utrustningsnivå blir viktig. Rostskyddet är medel och underredet bör inspekteras, särskilt på bilar som gått i salt klimat. Välj rätt specifikation och dokumenterad service så blir driftskostnaderna låga och ägandet relativt bekymmersfritt.

Testerna är rörande överens om att Juken såldes på utseendet. Den ser ut som ingenting annat. Recensenterna beskriver den genomgående som lättkörd och kvick i stadstrafik, med god utrustning i förhållande till priset. Kritiken samlas kring den trånga baksitsen och det lilla bagageutrymmet, hårda plaster i kupén, en styrning som säger lite om vad framhjulen gör och bensinmotorer som dricker mer än väntat. Flera tester landar i samma slutsats: den här bilen köps av känsloskäl, inte för att den är den mest funktionella eller bäst körande småsuven i klassen.

• +Styrka:

  Mycket utrustning för pengarna även i enklare utföranden.

• −Svaghet:

  Styrningen är okänslig kring nolläget och ger lite återkoppling i snabbare kurvor.

• −Svaghet:

  Ratten saknar djupledsjustering, vilket gör det svårt att hitta rätt körställning.

• −Svaghet:

  Bensinmotorerna drar mer i verklig körning än siffrorna lovar.

Där testerna går isär: Störst oenighet gäller Nismo-varianterna. Vissa tester tycker att de är rejält roligare än en vanlig Juke, med bra stolar och stark motor, medan andra sågar dem för nervös fjädring, dåligt grepp och en motor som kräver högt varvtal – och menar att en riktig varmluftare gör jobbet bättre. Även CVT-lådan bedöms olika: några beskriver den som tyst och behaglig, andra som trög när man vill ha fart.

• 1.5 dCi: kontrollera att kamrem + vattenpump bytts senast vid 6 år/160 000 km och att DPF/EGR är friska om bilen mest körts i stan.
• Inspektera bakre subframe, bromsrör, trösklar och bakluckans nederkant för rost; budgetera för extra rostskydd om bilen gått i salt klimat.
• Säkerhet: AEB saknas på dessa år; försök hitta exemplar med Safety Shield (LDW/BSW) och Around View Monitor om du vill ha mer stöd.
• Tekna med 18-tum (225/45 R18) ger dyrare däck och hårdare komfort; 17-tum är billigare och bekvämare.
• Kravställ full servicehistorik med årliga oljebyten (12 månader/15 000–20 000 km) och dokumenterade växellådsoljebyten för längre livslängd.

Den är snål i drift, relativt driftsäker och enkel i konstruktionen, men ligger efter i moderna förarstöd. Säkerhetsnivån är god för sin ålder, men den äldre plattformen och avsaknaden av AEB drar ned helhetsintrycket. Särskilt i saltade klimat bör man kontrollera underredet och bromsarna noga, och undvika diesel om bilen mest gått korta sträckor.

Testerna tecknar bilden av en rymlig och välutrustad småsuv som hann bli gammal medan konkurrenterna förnyades. Nästan alla lyfter fram plats för fem, bra sikt från den höga stolen och en generös standardutrustning till ett pris under mycket i klassen. Kritiken samlas kring hårda plaster och daterad inredning, motorer som måste jobba hårt för att ge fart och en påtaglig ljudnivå i kupén. Väghållningen beskrivs genomgående som trygg men själlös. Flera tester konstaterar att bilen känns byggd i en annan tid.

• +Styrka:

  Hög sittposition och bra sikt runt om gör den lätt att placera i stadstrafik.

• +Styrka:

  Fyrhjulsdrift fanns att få, vilket ger bättre framkomlighet på vinterväg än många rivaler.

• −Svaghet:

  Hög ljudnivå, både motorbuller och vindbrus märks tydligt i landsvägsfart.

• −Svaghet:

  Tråkig att köra. Styrningen är livlös och bilen bjuder inte in till fart, konkurrenterna beskrivs som roligare.

Där testerna går isär: Bränsleförbrukningen bedöms olika: några tester rapporterar överraskande bra förbrukning i verklig körning, medan andra kallar bensinmotorn törstig och ekonomin medelmåttig i stadstrafik. Betygen spretar också stort, från knappa tvåor hos brittiska tester till klart godkända omdömen i australiska, där pris och utrustning väger tyngre.

• Bromsar: bakre ok och handbromsmekanism kan kärva; kontrollera värme i hjul efter provkörning och bromsprotokoll.
• Rost: inspektera bakre subframe, bromsrör och fästen samt nederkant på baklucka och trösklar.
• Återkallelser: säkerställ att eventuella airbagkampanjer (t.ex. Takata) är utförda.
• 4WD: prova växling mellan 2WD/4WD/Lock och lyssna efter missljud från kopplingen/bakdiff.
• Klimatanläggning: kontrollera att AC kyler ordentligt och att fläkthastigheter fungerar på alla lägen.
• Servicehistorik: årlig service med rätt oljespec och uppdateringar av mjukvara/infotainment är ett plus.

Den ger mycket bil för pengarna, särskilt som 4x4, men känns enkel i utförandet. Svagheter är säkerhetsnivån som är daterad och ett bristfälligt rostskydd som kräver omsorg i nordiskt klimat. Välj helst 1.5 dCi eller 1.6 bensin med full servicehistorik och dokumenterad rostskyddsbehandling.

Testerna är överens om att Duster I är en billig, enkel och ovanligt rymlig SUV som ger plats och terrängduglighet för en summa som ingen konkurrent kommer nära. Enkelheten framhålls som en styrka: tekniken är okomplicerad och mekaniskt anses bilen tålig, medan de fel som nämns oftast handlar om slarvig service eller elektriska strul. Kritiken samlas kring kupén med billiga material, svag ljudisolering och en väghållning som inte imponerar, plus mager säkerhetsutrustning och låga krockbetyg. Underlaget är tunt på detaljer, men bilden av en funktionsbil snarare än en bekväm familjebil återkommer i nästan varje test.

• +Styrka:

  Enkel och mekaniskt tålig teknik som är billig att laga, men elstrul och kontaktproblem nämns återkommande.

• +Styrka:

  Fyrhjulsdrivna versioner tar sig längre i terräng och på lös mark än de flesta mjuka stadsjeepar.

• −Svaghet:

  Svaga krockbetyg och sparsam säkerhetsutrustning, särskilt i de enklaste utrustningsnivåerna som saknar även luftkonditionering.

Där testerna går isär: Helhetsbetygen spretar tydligt. Vissa tester ser förlåtande på bristerna eftersom priset är så lågt och lyfter Duster som en av de bästa billiga terrängbilarna, medan andra bedömer den strängare mot vanliga mätvärden för komfort, säkerhet och ljudnivå och landar klart under medel.

• Inspektera underrede, bakaxel/subframe och bromsrör för rost; prioritera exemplar som rostskyddsbehandlats i Sverige.
• 4x4: leta efter läckage från vinkelväxel/bakdiff och krav på oljebyten i drivlinan.
• Lyssna efter hjullagerljud och klonk från länkarmar/krängningshämmarlänkar vid provkörning.
• Kolla EGR/DPF-status på diesel (felkoder, ryckig gång, tät regenerering) om bilen gått mycket korta sträckor.
• Testa AC – kondensor/kylare kan korrodera och tappa täthet.

1.4 Turbo är vanligast och går mjukt, medan 1.6 CDTI är snål men känsligare för kortkörning. Utrustningsnivåerna varierar mycket, så hitta gärna ett exemplar med Opel Eye och AFL-bixenon. Satsa på full servicehistorik och provkör noga drivlina och underrede för att undvika kända svagheter.

Testerna är samstämmiga: Mokka är en praktisk och välutrustad liten SUV som inte ger något tillbaka bakom ratten. Nästan varje test lyfter den höga sittpositionen, den för storleken generösa baksitsen och att även enklare utrustningsnivåer har mycket standardutrustning. Kritiken samlas kring en stötig fjädring, motorer som hörs mer än de borde och en körupplevelse utan liv. Flera tester konstaterar också att konkurrenterna i klassen är både tystare och trevligare att köra, vilket drar ner slutbetygen till mitten av skalan.

• +Styrka:

  Generös standardutrustning även i lägre nivåer, sett till vad bilen kostar.

• −Svaghet:

  Mycket vind- och vägljud i motorvägsfart.

• −Svaghet:

  Tråkig att köra. Styrningen säger lite om greppet och bilen bjuder inte in till fart.

Där testerna går isär: Bilden av fjädringen är inte enhällig. Merparten kallar den stötig och orolig, medan enstaka tester i stället beskriver Mokka X som en lugn motorvägsbil med hyggligt balanserad väghållning. Även sätena delar testerna: några tycker de ger dåligt stöd på längre sträckor, andra nämner det inte som ett problem.

• Kylsystem: läckage från termostathus/vattenutlopp på bensinaren; inspektera för rosa torkade glykolspår runt termostat och expansionskärl.
• Diesel: EGR/DPF-problem vid mycket kortkörning; tecken är frekventa regenereringar, fläkt som går efter avstängning och varningslampor.
• AWD: kontrollera bakre kopplingsenhet/differential för oljefukt och missljud; provstart på grus så att alla fyra hjul driver, och byt olja var 6–8 000 mil.
• Rost: kolla bakre subframe, bromsrör, tankband och bakluckans nederkant; överväg extra rostskyddsbehandling.
• Framvagn: klonk från krängningshämmarlänkar och slitna bussningar; känn efter styrningsglapp och ojämnt däckslitage.
• Elektronik: backkamera och parkeringssensorer kan störas av fukt i bakluckekablaget; testa alla IntelliLink-funktioner och uppdateringar.
• Bromsar: bakre ok kan kärva vid stilleståndskörning; känn efter varma fälgar och pulserande pedal vid provkörning.
• Hjul: 18-tums hjul ger mer buller och dyrare däck; 17 tum ger lägre kostnad och bättre komfort.

Den är prisvärd under 100 000 kr, särskilt med 1.2 PureTech 110/130 och EAT6 från facelift 2016, men kräver noggrann koll på våtkamrem och servicehistorik. Säker grundkonstruktion men enklare förarstöd än flera konkurrenter.

Testerna beskriver 2008 som en upphöjd 208 snarare än en riktig SUV. Den bilden är genomgående: hög sittposition, lätt insteg och mer plats än i småbilen den bygger på. Recensenterna är överens om att fjädringen är mjuk och att bilen rullar bekvämt. De är också överens om att motorerna – särskilt dieslarna och de senare PureTech-bensinarna – drar lite bränsle utan att kännas klena. Kritiken samlas kring körställningen med liten ratt och högt placerade instrument, den halvautomatiska växellådan och att flera konkurrenter i klassen gör samma saker bättre. Flera tester lyfter att utrustningen är generös i förhållande till priset.

• +Styrka:

  Mer plats och högre insteg än i 208, med ett bagageutrymme som går att variera.

• +Styrka:

  Generös utrustning i förhållande till priset och låga driftskostnader för de flesta versionerna.

• −Svaghet:

  Tidiga bensinmotorer utan turbo känns tröga och hör till de svagaste valen i serien.

Där testerna går isär: Helhetsbetygen går tydligt isär. Flera tester landar kring godkänt och betonar komfort, motorer och prisvärdhet, medan ett test sätter klart underbetyg med motiveringen att i stort sett varje konkurrent i klassen gör samma saker bättre. Recensenterna är också oense om utsidan: vissa tycker att den sticker ut i klassen, andra kallar den anonym.

• Inspektera tecken på kylvätskeläckage från termostathus/plastkopplingar samt oljefukt vid ventilkåpa.
• BlueHDi: Kolla felkoder för NOx-sensor/AdBlue och att DPF-regenerering fungerar; mycket kortkörning ökar risken för problem.
• Rost: Granska bakre hjulhus, subframe/fästen och nederkant på baklucka; leta efter bubblor eller brunröda skarvar.
• Elektronik: Testa backkamera/parksensorer och centrallås/dörrkontakter som kan ge sporadiska felmeddelanden.
• Servicehistorik: Årliga oljebyten (max 1 500 mil) med rätt PSA-spec (B71 2290/C2) är viktigt för våtkamremmens livslängd.