Bilar med bäst dragkapacitet (husvagn, släp, hästtransport)

Fyrhjulsdrift (xDrive) är standard på de flesta versioner och adaptiv luftfjädring finns som tillval för ökad stabilitet.

Med 27 tester är bilden ovanligt entydig: X5 räknas genomgående till toppskiktet bland stora lyx-SUV:ar. Den får höga betyg i nästan varje test. Mest beröm får kupén, där material, passform och reglage upplevs som påkostade. Även motorerna får beröm – sexcylindriga diesel xDrive30d pekas ut som den variant som gör mest rätt för minst pengar, medan laddhybriden hyllas för lång elräckvidd och stark acceleration. Recensenterna är också överens om att den bär sin storlek väl på väg och känns mer sammanhållen än de flesta konkurrenterna i klassen. Kritiken samlas kring en lång och dyr tillvalslista, en tredje sätesrad som är trång eller helt saknas beroende på marknad och årsmodell och en fjädring som blir stötig på de största hjulen.

• +Styrka:

  Laddhybriden går långt på el och accelererar som en betydligt större motor.

• −Svaghet:

  På 21-tumshjul blir gången stötig över ojämnheter och småskarvar hörs in i kupén.

• −Svaghet:

  Priset drar snabbt iväg. Många av de funktioner testerna gillar mest ligger på tillvalslistan. V8-motorn kostar avsevärt extra.

Där testerna går isär: Här går testerna tydligt isär. Flera europeiska och australiska tester beskriver X5 som klassens roligaste att köra, med precis styrning och god kontroll över tyngden. En stor grupp amerikanska tester återkommer i stället, årsmodell efter årsmodell, till att den inte är så lättfotad som en BMW borde vara och att styrningen ger för lite känsla kring nolläget.

T8 Twin Engine erbjuder 407 hk och 640 Nm, och luftfjädring finns som tillval.

Testerna är samstämmiga om att XC90 är byggd för att ta familjen bekvämt och tryggt från A till B, inte för att underhålla föraren. Kupén hyllas i nästan varje test: materialen, den återhållsamma designen och plats för sju får beröm även tio år efter lanseringen. Den generösa säkerhetsutrustningen återkommer som ett tungt plus. Kritiken samlas kring en fjädring som studsar på ojämnt underlag, ett multimediasystem som svarar segt och kräver inlärning samt fyrcylindriga motorer som låter sträva när de jobbar. Om T8 är recensenterna eniga om att prestandan är stark men elräckvidden kort och att bilen inte kan snabbladdas. Flera påpekar också att grundpriset stiger snabbt när tillvalslistan används.

• +Styrka:

  Tystgående och lågmäld i marschfart. Bilen känns stabil och avspänd på långfärd.

• −Svaghet:

  De fyrcylindriga motorerna låter grova och ansträngda när de belastas, vilket bryter mot den lyxiga tonen i övrigt.

• −Svaghet:

  T8 accelererar överraskande hårt. Elräckvidden är kort mot konkurrenterna och batteriet kan inte snabbladdas. Tomt batteri höjer bränsleförbrukningen märkbart.

Där testerna går isär: Åkkomforten delar testerna. En del beskriver gången som riktigt behaglig, framför allt med luftfjädring, medan andra tycker att bilen är stum och stötig över dåligt underlag – skillnaden verkar hänga på fjädringsval och fälgstorlek. Tredje sätesradens användbarhet skiljer sig också: brittiska tester talar om plats för sju vuxna, medan flera amerikanska konstaterar att bakersta raden i praktiken är en barnplats.

V6 TDI-motorn levererar 600 Nm vridmoment, vilket ger smidig acceleration även med tung last.

Med 44 tester bakom sig är bilden ovanligt entydig: Q7 lyfts fram som en stor familje-SUV där kupékvalitet, tystnad och långfärdskomfort är de starkaste korten, särskilt med luftfjädring. Testerna är också överens om att den känns lättare på fötterna än storleken antyder, med god kroppskontroll i kurvor. Kritiken samlas kring en tredje sätesrad som bara fungerar för barn, ett lastutrymme som är mindre än hos flera konkurrenter, ett skärmtungt reglagesystem och en teknikgeneration som börjar dra på åren. Priset i förhållande till standardutrustningen återkommer också: mycket av det attraktiva ligger på tillvalslistan. SQ7-varianterna beskrivs genomgående som snabba och påkostade, men törstiga.

• +Styrka:

  Sexcylindriga diesel- och bensinmotorer drar det tunga karossen utan ansträngning. SQ7:ns V8 beskrivs som riktigt snabb, men den dricker.

• −Svaghet:

  Skärmtungt gränssnitt: två pekskärmar, få fysiska knappar. Tester tycker att systemet stjäl uppmärksamhet och känns äldre än hos nyare rivaler.

• −Svaghet:

  Mycket av det man vill ha kostar extra. Testbilarna hamnar snabbt långt över grundpriset när tillvalen läggs på.

Där testerna går isär: Åsikterna går isär om själva körkänslan. De amerikanska testerna beskriver Q7 som förvånansvärt lättrörlig och rolig på kurvig väg, medan europeiska röster tycker att styrningen känns distanserad och att bilen saknar finess när det går fort. Även SQ7:ns V8-ljud delar leden: flera hyllar det, någon tycker att det inte låter tillräckligt argt.

Den har permanent fyrhjulsdrift och lågväxel, vilket gör den till ett populärt val för tunga släp och terrängkörning.

Testerna är påfallande eniga om vad Land Cruiser är: en ramkonstruerad terrängbil med ett rykte om hållbarhet som återkommer i nästan varje text, ofta med hänvisning till att den används där hjälp är långt borta. Terrängförmågan lyfts genomgående som klassens toppskikt. Bilarna beskrivs som rikt utrustade redan från grunden. Kritiken samlas kring hög bränsleförbrukning, ett trubbigt och lastbilsartat vägbeteende, en tredje sätesrad som tar plats från lasten och ett pris som ligger i premiumklass utan premiummärke. Flera tester landar i samma slutsats: den som mest kör asfalt får mer komfort för pengarna någon annanstans, medan den som lämnar vägen får något ingen konkurrent riktigt matchar.

• +Styrka:

  Hög standardutrustning, lite behöver köpas till.

• −Svaghet:

  Tredje sätesraden är trång. Med den uppe krymper bagageutrymmet mer än hos flera konkurrenter.

• −Svaghet:

  Priset ligger på premiumnivå, men kupén håller inte samma påkostade känsla som konkurrenterna i samma prisklass.

Där testerna går isär: Komforten är den tydliga stridsfrågan. De amerikanska testerna av V8-versionen beskriver en rymlig och behagligt mjuk bil som duger utmärkt även till vardags, medan de brittiska testerna av den mindre fyrcylindriga dieseln kallar körupplevelsen ohyfsad och motorn högljudd och grov.

V6 TDI-modellen klarar att dra upp till 3 500 kg, vilket passar för större husvagn eller hästsläp.

Testerna tecknar bilden av en stor, tystgående familj-SUV som är som bäst på långa sträckor. Nästan varje test lyfter komforten med luftfjädringen, den låga ljudnivån i kupén och den mjukt arbetande V6-dieseln som drar lite och ger långa etapper mellan tankstoppen. Utrymmet fram och bak, det stora bagageutrymmet och dragvikten på 3,5 ton återkommer också som starka sidor. Kritiken samlas kring avsaknaden av sjusitsig version, ett multimediasystem som tar tid att lära sig, materialval som inte riktigt håller premiumnivån längre ner i kupén och en viss tvekan i drivlinan från låg fart.

• +Styrka:

  Rymlig baksits och stort bagageutrymme, plus dragvikt på 3,5 ton som testerna beskriver som näst intill obesvärad.

• −Svaghet:

  Kupén ser påkostad ut, men flera tester noterar hårdplast och detaljer som inte håller samma nivå som premiumkonkurrenterna.

• −Svaghet:

  Trög från stillastående: gaspådraget dröjer och växellådan tvekar innan kraften kommer.

Där testerna går isär: Prisbilden splittrar. En del tester ser Touaregen som ett välutrustat och tekniktungt alternativ som kostar mindre än tyska premiumbilar med samma innehåll, medan andra tycker att den blivit för dyr att köpa och äga för att fungera som ett billigare alternativ till Q7. Även körkänslan bedöms olika: några beskriver den som förvånansvärt följsam i kurvor, andra tycker att den saknar skärpan hos konkurrenterna.

Dieselmodellen 350d har 258 hk och 620 Nm, vilket ger kraft även med tungt släp.

Testerna är eniga om att GLE är en stor och påkostad lyx-SUV där kupén är det som imponerar mest: två stora skärmar, gedigna material och en röststyrning som faktiskt förstår vad man säger. Den beskrivs genomgående som en lugn och tyst långfärdsbil med gott om plats fram och i andra raden. Flera tester noterar att den klarar mer grus och terräng än man tror. Kritiken samlas kring den trånga tredje raden, pekkänsliga rattreglage och en prislapp som drar iväg när tillvalen läggs på. Flera recensenter påpekar också att konkurrenterna är roligare att köra – GLE:n känns stor bakom ratten och styrningen bjuder inte in till fart. AMG-versionerna får beröm för sina motorer, men även där återkommer att tyngden märks.

• +Styrka:

  Sexcylindriga motorerna är mjuka och starka. Laddhybriden kommer ovanligt långt på enbart el.

• −Svaghet:

  Tredje sätesraden duger bara till barn. Laddhybriden går inte att få med sju säten alls.

• −Svaghet:

  Bilen känns lika stor som den är. Styrningen säger lite om framhjulen. Tyngden märks i kurvorna även i AMG-versionerna.

• −Svaghet:

  Mycket av det som lyfter bilen ligger på tillvalslistan. Priset klättrar snabbt när man kryssar i det.

Där testerna går isär: Fjädringskomforten delar testerna. Många beskriver luftfjädringen som mjuk och sammanhållen, medan flera andra tycker att bilen blir hård och studsig över dåligt underlag – särskilt på de största fälgarna. Coupé-varianten är också omdiskuterad: några gillar utseendet och kör-känslan, andra tycker att den kostar mer och ger mindre plats utan att vinna något.

Flera versioner har elektroniskt styrd fyrhjulsdrift och avancerad backkamera för släpkörning.

Testerna är påfallande eniga: av pickuperna från den här perioden är Ranger den som kör mest som en vanlig bil. Återkommande beröm gäller balansen mellan fjädringskomfort och väghållning, dragvikten på 3,5 ton och att den klarar både grus, terräng och långkörning utan att kännas ostyrig. Kritiken samlas kring bränsletörsten, dieselmullret in i kupén, de yttre måtten i trånga lägen och en kupé som kändes daterad mot slutet av den långa produktionstiden. Flera tester beskriver den som en arbetsbil som klarar familjelivet på kvällen, inte som en SUV-ersättare.

• +Styrka:

  2,0-litersmotorn med dubbelturbo och tiostegad automat får genomgående högt betyg: mjuk kraft och bättre förbrukning än den större dieseln.

• −Svaghet:

  Stora yttermått och vid vändcirkel gör den besvärlig i parkeringshus och på trånga gator.

• −Svaghet:

  Kupén åldrades under generationens gång: hårda plaster, ratt utan djupledsjustering, få förvaringsfack. Rik utrustning i toppnivåerna väger delvis upp.

Där testerna går isär: Fjädringen delar testerna. Flera kallar den branschbäst och menar att den är mjuk även olastad, medan andra tycker att den studsar och blir hård över dåligt underlag utan last i flaket. Raptor-versionen splittrar också: alla hyllar hur fjädringen sväljer terräng i fart, men en del anser att den blygsamma dieseln inte matchar utseendet eller priset.

Dieselmotorerna erbjuder 400 Nm vridmoment, och modellen har standard släpvagnsstabilisering.

Testerna är i hög grad överens: Kodiaq I är en av de mest användbara familjebilarna i klassen, med gott om plats, stort bagageutrymme och en kupé som känns mer påkostad än priset antyder. Återkommande beröm gäller lugnet på långfärd – låg ljudnivå, mjuk gång och en bil som är lätt att köra trots storleken – plus Skodas smådetaljer som verkligen används i vardagen. Kritiken samlas kring den trånga tredje sittraden, en lång tillvalslista där även säkerhetsutrustning kostar extra och en fjädring som blir stel på de största hjulen. Flera tester påpekar också att bilen är duglig men inte rolig att köra och att de svagaste motorerna får jobba.

• +Styrka:

  Smarta praktiska detaljer används genomgående som ett verkligt argument: dörrkantsskydd, hållare, förvaring på rätt ställen.

• −Svaghet:

  Fjädringen blir hård och stötig på de största hjulen med lågprofildäck.

• −Svaghet:

  De mindre motorerna känns tröga från stillastående och dubbelkopplingslådan tvekar i krypfart.

Där testerna går isär: Störst oenighet gäller de sportiga vRS/RS-varianterna. Flera tester hyllar dem som ovanligt underhållande sjusitsiga SUV:ar med starka bromsar och bra balans, medan andra tycker att de kostar för mycket, inte känns så snabba som effektsiffrorna antyder och störs av det förstärkta motorljudet. Även kupékvaliteten skiljer: de flesta beskriver den som gedigen, men enstaka tester menar att försöken att ge intryck av lyx inte riktigt håller.

Dieselmotorerna erbjuder upp till 600 Nm vridmoment, och luftfjädring bidrar till stabilitet även med tungt släp.

Testerna är eniga om att Discovery V är en av få stora premium-SUV:ar som klarar riktig terräng utan förbehåll. De är lika eniga om att den samtidigt rullar mjukt och tyst på långfärd. Kupén beskrivs genomgående som påkostad och ovanligt rymlig, med sju sittplatser och stort bagageutrymme när tredje raden ligger nedfälld. Kritiken samlas kring en trög och ointresserad känsla på asfalt, minimalt lastutrymme med alla sju platser uppe, bensinmotorns förbrukning och en dyr tillvalslista. Flera tester lyfter också att tillförlitligheten är modellens svaga punkt och att reparationer blir kostsamma. Bilden som återkommer är en familje- och terrängbil snarare än en bil för den som vill ha körglädje på landsväg.

• +Styrka:

  Gedigen kupé med gott om plats i andra raden och ett stort bagageutrymme när tredje raden är nedfälld.

• −Svaghet:

  Bensinversionerna dricker påtagligt mer än dieslarna, något nästan varje test påpekar.

• −Svaghet:

  Tillförlitligheten är modellens svaga punkt. Dyra delar gör verkstadsbesöken kostsamma.

• −Svaghet:

  Priset stiger snabbt eftersom mycket av det man vill ha, som sjusitsighet och luftfjädring, ligger på tillvalslistan.

Där testerna går isär: Störst oenighet gäller tredje sätesraden. De amerikanska testerna menar att bara barn får plats där bak, medan brittiska och australiska tester tvärtom framhåller att sju vuxna sitter hyggligt – något som få konkurrenter klarar. Synen på vägbeteendet skiljer sig också: flera tester kallar den klumpig på asfalt, medan andra beskriver den som förvånansvärt lättrörlig och tystgående för sin storlek.

V6-dieseln ger upp till 580 Nm vridmoment och fyrhjulsdrift är vanligt förekommande.

Testerna är överens om att Amarok är den pickup i klassen som känns mest som en personbil att köra. Den ligger stadigt och förutsägbart, ljudnivån är låg i motorvägsfart och styrningen beskrivs genomgående som mer trygg än i japanska konkurrenter. Störst enighet finns kring 3,0-litersdieseln från facelift 2016: den drar hårt från låga varv och gör omkörningar till en icke-fråga samtidigt som den håller sig kultiverad. Kupén framtill lyfts som bred och påkostad för en arbetsbil och flaket som ett av de mest användbara i segmentet. Kritiken samlas kring säkerhetsutrustning som redan under bilens livstid var föråldrad, ett trångt baksäte och ett pris som ofta ligger över konkurrenternas.

• +Styrka:

  Brett flak som tar last på tvären. Kupén har passform och material som känns dyrare än klassen i övrigt.

• −Svaghet:

  Automatversionerna har permanent fyrhjulsdrift men inget lågregister. Flera tester noterar att markfrigång och hjulrörelse begränsar bilen i riktigt svår terräng.

• −Svaghet:

  Prislappen ligger över de flesta konkurrenternas, särskilt i de starkaste V6-utrustningarna.

Där testerna går isär: Åsikterna går isär om chassit. En del tester beskriver fjädringen som komfortabel och samlad, framför allt olastad, medan andra tycker att bilen studsar och blir hoppig på ojämn asfalt och att både fjädring och bromsar behöver förstärkas för att matcha V6-motorns kraft. Även baksätet bedöms olika: vissa tester kallar utrymmet gott för fyra vuxna, andra pekar just på trängseln bak som en av bilens tydligaste svagheter.